I krig och kaos kan människor ta till de mest oväntade lösningar för att undkomma sitt öde. När en stressad soldat desperat söker en gömställe får han hjälp av en vänlig nunna som utan att ställa några frågor erbjuder sin assistans. Men när faran är över och soldaten vill uttrycka sin tacksamhet tar samtalet en högst oväntad vändning – med en slutreplik som är svår att glömma.
En soldat springer fram till en nunna. Med andan i halsen frågar han:
– Snälla, kan jag få gömma mig under din kjol? Jag förklarar senare.
Den vänliga nunnan går med på soldatens önskan och låter honom krypa in.
Kort därefter kommer militärpolisen springandes. De stannar till framför henne.
– Syster, har du sett en soldat springa förbi här? frågar de.
– Nej, inte i dag mina herrar. Gud välsigne er, svarar nunnan.
Polisen springer vidare och soldaten kryper fram från sitt gömställe under nunnans kjol. Han reser sig upp och tittar på henne med ett leende.
– Jag kan inte tacka dig tillräckligt mycket, syster. Du förstår, jag vill inte åka iväg och kriga i utlandet.
– Jag förstår helt, säger nunnan.
Soldaten funderar ett slag. Sedan tar han mod till sig och säger:
– Jag hoppas att det här inte är ohyfsat, syster, men du har verkligen ett par fantastiska ben.
Då svarar nunnan:
– Tja, om du hade tittat lite högre så hade du sett ett par fantastiska pungkulor. Jag vill inte heller åka iväg och kriga!